Jag har skit ont i magen idag p.g.a mens (1:a mensdagen) och första dagen för mig är värst! Ligger dubbelvikt 99% av dagen och kan inte äta, sova eller sitta upp, min mage sväller och jag mår väldigt illa (detta händer inte varje månad utan varannan månad :S vet inte vrf det är varannan? och mormor har exakt samma sak... "tack" mormor :S) men, imorgon då är det bättre! just nu längtar jag tills dagen är slut!!!

Jag hatar den här frågan :@

Jag blir inte sur eller uppkäftig men, tråkig och nere för jag kan inte göra något när det är som värst.

Detta började för 1 år sen när jag var 17 år (är nu 18 år) och då innan kände jag inget, mina vänner var avundsjuka för att jag inte kände nått. Jag fattar inte att det började när jag var 17 år?! jag fick mens för 1:a gången när jag hade fyllt 12 år :S (exakt 2 veckor efter min födelsedag :P).

Aja jag har nu hittat ett "mönster" och att mormor hade samma sak (ungefär) fick jag reda på idag av mamma :S kuuul... not!

Här är lite tips som jag hittade:

Jag vet att man ska vara varm och lägga något varmt på magen + dricka vatten (funka ibland på mig).

Chokladen vet jag inte, kanske funkar! kanske inte?.. någon som prövat??

Jag vet att man ska ta värktabletter emot värken men, jag har lite av en fobi för piller: har haft problem förr (knark) + pappa är beroende av Alvedon och Treo (vill inte bli likadan) så jag försöker hålla ut, utan att ta några piller men om det blir extremt kanske jag tar ett piller!!

Min mamma kanske har en tumör eller cancer.. ingen är säker ännu men, hon har en knöl i huvudet som ingen riktigt vet vad det är för någonting :S

Hon har haft en knöl som var fylld med blod som hon tog bort och nu trodde hon att hon hade fått en till likadan men, det var inget blod i så läkaren trodde först att det var en fettknöl men, har nu upptäckt att den växer på ett konstigt sett som inte är normalt. Om det skulle vara en vanlig fettknöl kan man operera bort den hur lätt som helst men, nu när ingen inte är säker... så har han (läkaren) sagt att det är en risk att det kan vara någonting åt det allvarliga hållet , han ville inte säga mera innan dom vet till 100% vad det är för något :S

Om det nu är så att hon har cancer eller en tumör så kommer nästa fråga: godartad eller elakartad?!!

Hon har dessutom problem med sin rygg och läkarna hon har träffat vill steloperera ryggen och det vill inte hon för tydligen är MÅNGA års rehabilitering + om något går fel under operationen eller rehabiliteringen kan hon bli förlamad resten av livet :S

Så det är 2 st allvarliga saker som man är orolig om.. jag tror inte hon har en tumör eller cancer men, ryggen är jag mera osäker på vad hon ska göra :S Grejen är man kan inte byta ut ryggraden eller hjärnan ex.som med njurar eller lungor.. så om hon blir sjuk så blir hon SJUK!!!

Fast man har haft det svårt, så måste man gå vidare. Jag gjorde inte det när jag gjorde slut med "honom" då vart jag bara värre men, sen några månader senare då började jag äntligen ta mig i kragen (vilket var extremt svårt men, inte omöjligt) och började "rehabiliteringen".

Nu får man nästan börja när jag kom ihåg om våldtäkterna men jag ska försöka gå vidare där jag är och inte backa (börja dricka överdrivet, äta för lite m.m).

Det bästa man egentligen kan göra är att berätta för någon/några man verkligen litar på, vad som har hänt fast det har tagit en lång tid eller kort tid så är det alltid bra att säga det till någon!!! vilket jag själv är urusel på :S.

Jag har inte sagt nått till någon och jag är mest orolig över reaktionerna: kommer dom tro mig eller inte??, kommer dom bryta ihop helt och göra "dumma saker" sjäva?? (mamma har haft ätstörningar och drogproblem + hon har precis slutat röka och pappa han dricker ganska mkt + han tar medicin för depression) dom kommer nog kanske tro mig (väldigt osäker på den punkten) men, jag tror inte att dom kommer klara av det :S

De enda som vet är ni som har läst det jag har skrivit på bloggen och nu när jag har gjort det så känns det mkt bättre :)

Vissa tror på vad jag har skrivit och vissa tror att jag ljuger men, jag kan tyvärr lova att allt är sant!! Önskar att det inte vore det :S :S

Det var inte det roligaste att få alla minnena tillbaka!! jag visste redan om graviditeten vilket jag alltid har gjort! det har jag inte förträngt!! men våldtäkterna har jag precis kommit ihåg.. kan man säga.

Jag var ute med hunden (2 jan 11) och en kille kommer förbi och han luktar en massa parfym då kom jag ihåg allt, det var nästan som att kolla på en film och se det hända någon annan :S

Jag stog där helt stilla i 10 minus kyla, mitt på kvällen och bara stirrade rakt fram (vet inte hur länge jag stog där, med det måste ha varit ett tag! för jag hade inga vantar och mina händer började bli ljusblåa). Gina började pipa och skaka men jag hörde henne inte utan var helt "borta".. sen när vi kom hem gick jag direkt in på rummet och försökte sova men, det gick inte och det tog mig 4 dagar för mig o sova igen :S 5 jan då kunde jag sova lite igen :) Den natten jag hade festat (för jag hade fyllt år) så eh.. vet inte om alkoholen hjälpte till där :S

Inget bra tecken för en som redan har haft problem med sprit, droger, fester och en massa annat :S :S

Jag kanske har skrivit för detaljerat men det är vad jag kommer ihåg! egentligen är det nog mera men, jag vill nog inte komma ihåg flera händelser eller mer detaljer!!

Jag hade förträngt endast vissa delar på festen som jag trodde var minnesluckor p.g.a spriten men det var det inte (det var säkert en del luckor p.g.a av spriten oxå men, den stora orsaken! var det som hände..)

Dagen då de 4 männen "kom", den dagen hade jag förträngt helt och hållet!! som jag också kom ihåg sist av allt, vilket egentligen var värst!!!

Jag började också tänka tillbaka när jag var på alla festerna m.m när jag var lite äldre och då hände nog samma sak men jag gjorde inte lika mkt motstånd som jag gjorde de första gångerna!! jag var ganska groggy men jag sa nej och försökte ibland göra motstånd när jag verkligen inte ville.. få av gångerna lyckades jag men, oftast inte.. hm... så jag antar att det hände ganska ofta :S

En väldigt bra fråga!!!

Nu när jag har skrivit om allt kanske det hjälper en att sova bättre för mina mardrömmar som jag har fått, börjar bli ganska jobbigt och utmattande :S

Shiit det var 5 LÅÅÅNGA inlägg endast idag oxå menmen det behövdes verkligen!! känns lite bättre nu iaf :)

Skolan hade precis slutat och det var sommarlov (egentligen åker jag tilll mamma på sommaren men då var jag hos pappa lite i början och i mitten) några veckor in på sommaren skulle jag ut på morgonen o göra någonting (hade precis kommit tillbaka ifrån mamma som, jag hade varit hos i början av lovet). Det finns en gångväg, det är skog på båda sidorna av gångvägen och sen kan man se tågetspåret om man går in lite och det var inte långt ifrån bilvägarna heller (ganska svårt att förklara :P). Iaf jag gick på vägen som jag har gjort 100ggr innan som flera personer andra också gör/gjort så det var inget speciellt med den vägen eller nått... men den dagen var jag ensam och skulle gå hem för jag hade varit någonstans (kommer inte ihåg vart) och när jag var kanske 3-7min ifrån att vara hemma, fick jag en huva över huvudet och blev indragen i skogen (vet inte hur långt in eller hur lång tid det tog) sen från ingenstans stannar vi, dom tar inte av huvan utan börjar dra och slita i mina kläder istället.

Jag kämpade ju emot, försökte skrika och fick tillslut av mig huvan, då ser jag att det är 4 män och som skrattar (OK! det hörde jag lite innan att dom skrattade och jag kände oxå stanken av alkohol) vet inte om det var alkoholister men jag tror inte det, för dom hade ganska liksom dyra kläder och en hade kavaj o hela köret på sig.. en av dom var mörhyad, de andra var ljushyad men den ena hade riktigt ljust hår och de andra brunt/mörkbrunt hår, och alla hade överdriven parfym på sig, fast man kände ändå alkohollukten ganska starkt (vet inte vrf jag minns en massa detaljer :S) jag försökte springa då kom en av dom och fångade mig, tvingade ner mig på marken, höll för munnen på mig, började sen slita och dra i mina byxor och började hålla på med sina egna. Jag vet inte hur han lyckades men helt plötsligt var mina byxor borta och hans var nerdragna, han försökte hångla hela tiden ta in sin tunga i min mun (då kände man verkligen alkohollukten på hans andedräkt) och de andra bara skrattade och fortsatte dricka samtidigt som dom bara... kollade, medans han höll på.

Jag kommer speciellt ihåg sekunderna innan DET hände.. när han slutade och bara stirrade på mig... jag kom inte ihåg hans min och jag kunde inte höra längre vad han sa. Det som jag kom ihåg var ögonen: han såg förvirrad ut, att han ville men ändå inte, som om han inte hade någon kontroll men, han var ändå tvungen!! Efter det kände jag en enorm smärta och sen "försvann" jag, det ändå man kunde höra då var bilarna på bilvägen!! (som egentligen var långt borta). Sen vaknade jag till då är det en annan kille som ligger på mig, jag börjar skrika för jag fick panik då tror jag att han tog sin tröja som (kanske, inte helt säker) låg på marken, lade den på mitt ansikte så jag kunde knappt andas och det ända jag kände då var stanken av svett och parfym. Jag "försvann" igen men.. precis innan hörde jag ryta till: "om du säger nått till någon, dödar vi dig", när jag vaknade upp igen så var alla borta och jag har ingen aning om hur lång tid det hade tagit??!! säkert timmar!! för det var ljust när jag gick på vägen och sen då när jag vaknade började det bli mörkare.

Först kunde jag inte röra mig, jag bara grät (egentligen gjorde jag det hela tiden), försökte efter ett tag hitta mina kläder jag hittade mina byxor, tröja (kofta) och trosorna också men dom var sönder så dom kunde jag inte använda, jag hittade aldrig T-shiten. Jag visste inte var jag var någonstans bara att jag var i en skog och innan var jag väldigt nära hemma men, sen kom jag på: bilvägen!! man kunde höra den lite.. inte mkt men lite och på det sättet kom jag ut ifrån skogen för jag var så fokuserad på ljudet. Sen kom jag tillslut ut ifrån skogen och ut på en väg då visste jag exakt var jag var!!! det var kanske 10 min hemifrån :S jag måste ha sett för jävlig ut; jag skakade, blödde ganska mkt, grät en massa, jag och kläderna var smutsiga m.m det var en massa som kollade snett men ingen sa någonting eller frågade om det hade hänt något :S

När jag väl var hemma klockan kanske var runt 16:00-17:00 (hade en egen nyckel, pappa var inte hemma för han jobbade och han jobbade extra mkt över, innan mina småsyskon flyttade till oss) först gick jag in i duschen och duschade ett tag.. vet inte hur länge exakt men det tog ett tag för fingrarna och fötterna vart skrynkliga som det blir om man badar eller duschar för länge.. iaf så när jag var klar då somnade jag i min säng och vaknade på kvällen igen ca 19:00 då hade han kommit hem men låtit mig sova, (han brukade göra det).

Pappa var mitt uppe i en skillsmässa, vi hade precis flyttat ifrån en 1:a till en 4:a och innan det bodde vi i ett hus. Han och hans ex höll på och planera hur dom skulle göra med deras ungar, mina små syskon :P (ibland fick jag åka till hans ex för att sova där, vet inte vrf :S) så det var ganska stökigt den tiden, mamma bodde oxå på familjehem för hon skulle få ordning på sitt liv m.m med mina andra syskon (har oxå skrivit mer exakt om det här i ett annat inlägg).

Jag skämdes för mkt för att berätta för någon så jag höll tyst om det. Ingen vet än idag vad som hände i mitten på sommarlovet, när jag 11 år. Jag kommer inte kunna berätta heller för jag tror inte att dom kommer klara av det, speciellt inte pappa :S

Bilden stämmer ganska bra!!

När jag var 11 år nästan 12 år vart jag bjuden på en fest av mina vänner (egentligen visste inte jag om att det skulle vara fest, trodde jag bara skulle sova över) och vi kommer dit det var en massa där men jag var nog den yngsta (som jag har sagt förut så har jag alltid sett äldre ut än vad jag är). Jag vart bjuden en massa dricka och jag som inte hade börjat dricka då var inte van så jag blev ganska full lätt vilket lede till att man inte hade så mkt kontroll och många minnesluckor.

Jag vaknar upp dagen efter med en kille brevid mig, och jag minns inget :S

Det var nu "idag" (för ett par dagar sen men, jag menar nutid) när jag var ute med hunden som jag började minnas lite av vad som hände då och det var inte bara han! Utan det var en kille som knuffade in mig på ena toan och vart tvingad till sex, jag ville inte men han var så himla borta så jag tror inte ens att han visste själv vad han gjorde. Iaf när han var klar så (jag var närvarandee hela tiden.. konstigt nog :S annars brukar man "försvinna") kommer nästa in och ska göra samma sak men jag lyckades göra mig fri och gick in till ett rum (nedervåningen) försökte sen gå ut igenom fönstret för att komma ut så jag kunde gå därifrån!! Då kommer killen tillbaka som försökte på toan, ska hålla på igen! Han slog mig en gång i ansiktet med knytnävet, jag ramla ner på golvet (var ganska full oxå) sen kom jag inte ihåg så mkt mer än att man vart tvingad igen (fast jag slog emot och sa nej flera ggr exakt som med den förra killen)... efteråt vaknade man till och jag var på en säng istället för golvet (vet inte hur jag kom dit) jag går ut därifrån halft borta så vart man bjuden direkt på dricka och dum som jag är: tar mer och dricker = ännu fullare. Sen dansade jag lite och mer efter det kommer inte jag ihåg förutom att jag dansade med någon och sen vaknar jag upp brevid en annan kille utan kläder (det var nog han som man dansade med) men då var det nog frivilligt, jämnfört med de andra två!!

Det var inte så jag förlorade oskulden det vet jag nu. Jag trodde att det var så från början! att det var han den sista som hade gjort det och sen kom jag ihåg de andra o då trodde jag dom hade gjort men, sen fick jag (ganska nyss) ett till minne tillbaka. Som är egentligen värre än det här, då visste jag hur det egentligen hade gått till

När jag var nästan 14 år blev jag gravid yttligare en gång men då var det annorlunda jag var fortfarande ihop med "han" och hade jag blivit misshandlad flera ggr, tog droger, drack, festade m.m Jag hade inte anat, känt, mått på ett speciellt sett eller nått sånt!! så jag visste ju inget men sen började jag märka att inga kläder passade (åt typ inget då p.g.a ätstörningarna) då började jag misstänka! så jag köpte ett test, vart positivt sen gick jag till en ungdomsmottagning för att veta hur långt gånget jag var och fick veta att jag var i 22:a veckan, alltså 5 månader!!    fick världens chock för man såg verkligen inte att jag var gravid.. då berättade hon att det kan växa inåt emot ryggraden då brukar man inte märka det innan man är i ca 5:e-7:e månaden. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera men sen undrade hon om hon skulle fortsätta kolla (se om allt var OK, hur stort det var, kön m.m) barnet var OK, var normal storlek som det ska vara, hjärtljudet var normalt och sen till sist fick jag veta att det var en liten flicka.   

Jag visste inte vad jag skulle göra, säga, reagera över huvudtaget!! så hon lämnade mig ensam en stund, efter någon minut kom hon tillbaka och gav mig ett foto på henne (ultraljudsbild) och sen gick jag hem men jag var inte närvarande för fem öre, kan jag säga!! Visste inte om jag skulle säga något till nån eller vad jag skulle göra!! Men jag var ju tvungen o berätta för pappan vilket jag gjorde och fick exakt samma svart som tidigare "jag ville inte ha något barn, du måste ta bort det!! annars!!" (på engelska egentligen, han kunde inte svenska) men den här gången lyssnade jag inte utan jag hade bestämt mig för att behålla barnet!

Då kom nästa fråga: behålla själv eller adoptera bort? han vart rasande att jag inte ville göra en abort men, då orkade inte jag bry mig. Så jag slutade sen när jag var i 6:e månaden att festa, dricka, röka m.m och försökte undvika/ignorera honom. Tiden gick och i mitten av 7:e månaden  började man se magen lite då döljde jag det med att börja använda stora tröjor, t-shirtar mkt kläder, stora byxor (mer killaktiga kläder) så ingen misstänka nått (eller jo lite i slutet då jag inte ville med ut och bada på sommaren, då var jag som störst oxå+ att jag gick upp lite i vikt och klädstilen ädrades men, inte att jag var gravid)

Iaf när jag var i 34:e veckan (8 månader 2 veckor) träffade jag "han" igen, hemma hos honom (han bodde ensam) och berättade om allt: att det var en tjej och hon mår bra, inga fysiska missbildningar som dom kunde se m.m och att hon växte som hon skulle o allt.. visst han lyssnade men, var inte särskilt glad så, han gick bara utan att säga någonting (hade förberett mig på det, om inte värre). Jag trodde då inget skulle hända men. jag hade fel.

Jag hade väntat ett tag på honom för jag trodde att han bara hade varit ute och gått eller någonting för att tänka men sen hade inte jag tålamodet och jag skulle precis kliva in i hissen. Då kommer han ut därifrån full och förbannad, drar in mig i hissen börjar skrika att jag är en slampa, hora (det vanliga) sen börjar slå mig ge örfilar, knytnärvar i ansiktet (brukade aldrig slå mig i ansiktet innan) jag ramlade tillslut ner på hissgolvet då börjar han sparka mig i magen och på ryggen, jag började skrika på honom akta barnet hela tiden men han lyssnade inte.. sen slutade han bara o gick han när jag blev tyst och inte rörde mig längre. Vet inte hur lång tid det tog men jag fick en enorm smärta i magen (7 gånger värre än när jag var 12 år) fattade direkt vad som höll på o hända men, kunde inte ställa mig upp så jag låg där ett tag. Sen hittar ett par mig och ringer en ambulans som kom efter ett tag.. tror jag men, jag kunde bara fråga hur det var med henne (barnet) hela tiden. Dom såg inte att jag var gravid först men sen såg dom och säger att hon troligen inte har klarat sig (då var jag inne i ambulansen) jag blev helt knäckt. Väl inne på sjukhuset gör dom ultraljud för att vara helt säkra, då sa han (läkaren) att jag hade fått ett missfall och att hon hade dött :(

Jag vet inte hur men, på nått sett fick dom ut henne utan kejsarsnitt?! Jag tror att dom sa att jag skulle krysta och sånt, vilket jag säkert gjorde men.. jag var inte riktigt "där" just då, kan man säga :S Efteråt frågar dom om jag vill hålla henne jag sa inget men dom gav mig henne iaf... på ett sätt har man velat sett henne hela tiden men, inte så där..... helt.. livlös :S Hon var verkligen världens finaste och sötaste men skulle vara 100000ggr bättre om hon hade levt!! visst jag var väldigt ung och väldigt dum men, ändå!! :S   

Polisen kom dit och frågade en massa om mig och ville veta vem som gjorde detta, om jag känner han/hon och en massa andra frågor. Jag sa bara att jag inte visste vem det var (lögn), att ingen vet/visste (sant) och jag ljög om mig också om mitt namn, ålder m.m så det vart ingen "vidare" utredning på det hela, kan man säga.. konstigt nog :S

Sen efter 3 dagar fick jag gå jag kunde inte gå hem, för att pappa trodde jag var hos mamma och mamma trodde jag var hos pappa! så jag sov på gatan den natten eller sov och sov.. jag mera satt och glodde ner i marken. gick lite men var inte närvarande jag var väldigt blek och några kom fram o frågade vad det var för något? om något hade hänt? jag sa bara "ja" och gick vidare.

Grejen är jag hade precis bestämt mig för att jag skulle behålla henne och inte adoptera bort, hade t.o.m bestämt ett namn: Cim med ett C istället för K (jag ville ha ett namn som både killar och tjejer kan heta) det kanske inte är världens "finaste" eller "gulligaste" men jag ville ha något ovanligt, så det fick bli stavningen (själva namnet är ganska vanligt men inte stavningen). Vet inte riktigt hur jag skulle ha berättat för mina föräldrar om att jag var gravid, höggravid oxå att det bara var 2 veckor kvar tills jag skulle föda (när jag fick missfall var jag 14 ½ år) men jag hann ju inte göra det så eh.. dom vet inte än idag att jag har varit gravid någon av gångerna.

Som jag har sagt förr: dom (föräldrarna, syskonen, vännerna m.m) vet inte att jag har haft ett förhållande och tror än idag att jag är oskuld :P

Jag känner en enorm skuld idag att jag inte gick tidigare, att jag överhuvudtaget gick dit, att jag ens berättade för honom att jag var gravid igen, att jag aldrig anmälde honom efter vad han hade gjort alla gånger och speciellt då!!, att jag ljög för alla- familjen, vännerna, släkten m.m och speciellt att jag förlorade henne (Cim) :( Visst jag känner en viss skuld att jag fick missfall 1:a gången och aborten med den sista var annorlunda och där känner jag mest skuld :(

Jag blir så arg att jag aldrig gjorde nått      visst!! några dagar senare när han nästan hade dödat mig efter det som hade hänt (Cim), så slog jag tillbaka och det slutade med att han såg värre än vad jag gjorde och att jag sen äntligen gjorde slut (har skrivit mer om det "sista gången" i ett tidigare inlägg) men, man känner ändå en sån skuld emot sig själv att man lät det hålla på så hoppas länge och att det blev så allvarligt som det nu blev :S :S

Cim är idag begravd (rättare sagt kremerad på en speciell plats) och har varit det i 3 ½ år nu  <3       

När jag var 12½ år vart jag gravid för 1:a gången! utan att veta. Jag duschade och var ensam hemma (hade studiedag och det var en fredag så det var helg, då slapp man sen gå till skolan dagen efter) från ingenstans får jag ont i magen ungefär som mensvärk men det här var annorlunda :S det var ett ganska starkt tryck i ryggen (egentligen ska man inte få det så tidigt "få så ont och blöda så mkt" men jag fick det ändå :S), nästa sekund började det komma en massa blod och klumpar m.m jag fattade inte vad som hände (när man duschar hos pappa då står man också i ett badkar!! så det är ungefär 2 i 1) efteråt när det hade slutat blöda "för tillfället" så fixade jag en binda o bara gick lade mig för jag blev väldigt svag, trött, nere och sa sen att jag hade blivit sjuk till pappa.. vilket funkade.

Jag visste inte vad ett missfall var då (visst man hade hört lite om det, men inte mer hade jag inte tänkt på det!! jag tror ingen gör det som är 12 år!!) och fick en chock det som hände men efter det så visste jag och hade till och med upplevt det :S

Blev gravid för 2:a gången, hade precis fyllt 13 år men, upptäckte det flera veckor senare när jag hade tagit ett test som var positivt hos ungdomsmottagningen. Jag hade precis blivit tillsammans med "killen" som var 17 år och jag 13 år (han hade inte börjat slå mig än) och jag berättade att jag var gravid i 10:e veckan de enda han sa var: att han inte ville ha nått barn och att jag skulle ta bort det! grejen är, jag ville inte heller, så jag bokade en tid och ljög om min ålder lite o sa att jag var 15 år istället för 13 år.. funkade! dom var misstänksamm, men sen fixade dom en tid och någon vecka senare (var då i 12:e veckan, jag var 13 år och 3 månader själv) gjorde jag en skrapning, allt funkade bra m.m så det vart inga komplikationer (vilket kan hända) men jag mådde inte bättre eller sämre efteråt, mera... tom bara :S